Sök Nosen

Av någon anledning gick vi fram och tillbaka förbi den där katten 6-8 gånger. Vet inte riktigt varför. Visst är det än fin katt och rätt trevlig också men... Matte ville kanske testa om den skulle ligga kvar lugnt och fint när jag trampar förbi? Och det gjorde den! Jag blev inte så lite förvånad.

.....

Det dröjde inte länge tills vi såg en grupp människor som pratade vid en trädgårdsmur lite längre bort. Ett leende sken över mattes ansikte."Träningsfolk", viskade hon i mitt öra. Ska vi hälsa på? tänkte jag och snabbade på lite. MEN så snart jag hade kommit en bit (har för mig att det var just innan kopplet mellan matte och mig började spänna sig lite) vänder matte sig om och går åt andra hållet!? Hur kan man hälsa på folk då? Men det var tydligen inte det vi skulle träna, jag är redan en stjärna på att hälsa på folk=) Alltså vi vände om igen mot grannarna och jag kollar upp i mattes ögon för att kunna utläsa om hon tänker sticka åt andra hållet igen. Det finns inga sådana tecken därför sätter jag lite fart igen -och där kommer ett ryck när matte går åt ett annat håll i alla fall! Nej det här var ju jobbigt. Bättre att hålla ögonkontakt, ackompanjera henne och hälsa på grannarna en annan gång för matte verkar ju helt galen. Vad pinsamt!

.....

Som tur var återhämtade hon sig ganska snabbt. När vi kom till en äng var hon sitt gamla jag igen. "Träningskossor!"gladde hon sig. Jag kunde inte förstå hur man kan tycka om kor. De luktar. De är stora och jätte farliga. De verkar inte vilja leka. De hoppa upp när man skäller på dem. Helt oberäkneliga. Jag ville inte gå förbi. Men matte gick... och hon hade torkad fisk i godispåsen som hon tydligen ville äta upp alldeles själv. Jag skyndade mig för att komma ikapp, tryckte mig förbi kossorna på yttersta vägkanten och kände plötsligt : det smakar fisk när man går förbi kor! Det måste jag komma ihåg. Vilken lättnad!

.....

På vägen hem kom vi sedan genom en liten skogsglänta och matte var på gott humör och jag var glad och nöjd och går brevid henne i fall det ramlar fisk ur fickan men det gjorde det inte. Jag behövde hitta på någonting. Om vi bara träffade någon träningsvarelse igen skulle det nog ordna sig... Jag spanade runt lite försiktigt...

"Träningsekorre!" hörde jag i mitt huvud när jag såg den lilla rackaren --och swiiisch! var jag framme vid trädet där den klättrat upp. Jag tittade förväntansfullt på matte. Det hade ju gått utmärkt, ekorren hade klarat klätterträningen galant och även matte hade visat bra reaktion: hon hade släppt kopplet så att jag inte behövde släpa henne efter mig. Strålande! Men det kom ingen godbit ifrån matte direkt, hon hann nog inte uppfatta att det var dags. Först när hon hade ropat på mig, "Lizzy, hit" och jag sprungit till hennes sida, kom det fram en liten fisk. "Det där var en vanlig ekorre, Lizzy. Du hade inte behövt anstränga dig så mycket."